Idag är det bara tre dagar kvar till den högtid som de flesta förknippar med glädje, kärlek och gemenskap. Det är på julafton myspyset når kulmen när Kalle Anka visas på tv, jultomten kommer på besök och det är socialt acceptabelt att frossa i mat. Jag vågar i alla fall påstå att det ser ut så för de flesta av oss.
Samtidigt finns det nog ingen annan dag på året när sorg och misär gör sig lika mycket påmind som just den 24 december. Detta märks på diverse kampanjer som drivs under december månad. Röda Korset driver till exempel sin kramkampanj vars syfte är att bekämpa ensamhet och IOGT-NTO har en kampanj som kallas Vit Jul, vilken har som mål att få vuxna att skita i alkoholen under julhelgen för barnens skull.
För mig handlar dock inte smolket i julmusten om alkoholiserade släktingar eller om att jag måste sitta ensam. Istället kommer denna julen att vara en påminnelse om att mina föräldrar, som så många andras, inte lyckades hålla det där löftet de gav varandra för 18 år sedan om att älska varandra "i nöd och lust". Jag tillhör alltså statistiken, jag är ett skilsmässobarn. Och även om jag har förlikat mig med att de inte vill leva tillsammans känns det förjävligt att behöva välja vem jag ska fira jul med. För det handlar ju som sagt om gemenskapen högtid.
Anna Bergman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar